Nu har jag bestämt mig för att glömma en hel del personer och händelser från mitt liv och det känns jävligt befriande. Jag vill inte åka från Stockholm och tänka på någon eller något som gör en lycklig men som i slutändan bara gör att man mår dåligt. Jag är bara över hela grejen. Delete! När jag kommer tillbaka så kommer jag tillbaka till det bästa.

Det gör lite ont i hjärtat att lämna vissa personer som man står väldigt nära, som man kan prata om allt med, som ställer upp till hundra procent och som man alltid har sjukt roligt med. Men och andra sidan så behöver det inte vara en nackdel att vara ifrån varandra. Nu åker jag till London med Amelie som jag träffade för några månader sedan och som det klickade med direkt. Jag har ingen aning om hur många dagar, veckor eller månader som jag är borta, vart jag ska bo eller vad jag ska göra men det löser sig. Det värsta som kan hända är att jag har roligt ett tag i en ny stad och sen köper en biljett hem igen.

2010 skulle bli ett bra år men det har inte varit det hittills. Skolan har gått bra, jag har trivts på jobbet, träffat helt underbara människor och haft en hel del roliga stunder. Nu har jag inte det längre och behöver förändring. Det behövde jag redan när jag skrevs ut från M men då var det inte riktigt läge att bara dra från allt. Tre månader har jag spenderat där och det var det jobbigaste men bästa jag har gjort i hela mitt liv. Så mycket som jag har skrikit, gråtit och hatat människor har jag aldrig gjort som när jag var där men det var värt det. Det var värt att vara instängd på en avdelning, utan att få träffa sina nära och kära, iakttagen och bestämd över 24 timmar om dygnet för i slutändan blev jag en bättre och lyckligare person. Och så var det bra att få veta vilka som är ens riktiga vänner och vilka man kan lita på.

Redan efter tiden på M sa läkaren och min behandlare att jag inte borde gå tillbaka till mitt gamla liv och gamla vanor. Nu gör jag som de sa, nu gör jag vad jag känner, nu gör jag det bästa. Alla som tycker att det är en dålig idé får gärna tycka det men det är mitt liv. Lägenheten står kvar, skolan är kvar och mina vänner är kvar. Själv kan jag inte vara kvar. Redan när jag var i LA och Australien förstod jag att jag inte kan vara på samma plats i flera år utan att bli olycklig. Nu har jag varit i Stockholm i två år och är inte lycklig och det är väl det som är meningen med livet. Och för en sista gång jag flyr inte från någon eller något, jag lämnar bara allt gammalt bakom mig och börjar om på nytt.